Så är det faktiskt. Jag blir aldrig "redo", jag bara gör ändå. Ibland går det åt skogen. För det mesta går det bra. Och alltid lär jag mig något nytt! Det är genomgående i hela mitt liv, jobb som hunderi som relation. "Redo", det blir jag under tiden som jag testar :)

Så nu har jag anmält Midori till en träningstävling om två månader! Både lydnad och rally. Och jag kör Valle också. Lika bra när jag ändå är där, liksom...
Kommer vi att vara redo? Icke! Inte om man ser till att momenten ska sitta, helheten fungera, och allting ska ske tävlingsmässigt. Men det spelar ingen roll! Redan nu är vi redo att testa hur jag behöver göra för att få fram rätt känsla till varje moment, träna under tävlingslika former för att påbörja hjärntvätten att tävlingsbanan är ett magiskt ställe där allt är kul och inget går fel, och ta reda på hur Prinsessan reagerar på mattes tävlingnerver (för de kommer att göra sig påminda, det är liksom en del av grejen).

Vi har tagit det första steget på vår tävlingskarriär, och redo eller ej så kör vi så det ryker!

Hemma från årets sista tävling - och nu känns det som en bra tid att summera 2013. Det kommer säkert att hända lite mer, men jag tvivlar på att det blir något värt att nämna.

Målsättningarna som jag satte 1/1 var följande:

Start Lk2 med Valle - gjort. Fyra starter blev det, den bästa på 154 poäng. Mål uppnått!

Tävla rallylydnad med båda hundarna - gjort, med bra resultat dessutom. Mål uppnått!

ALLTID lämna banområdet INNAN jag belönar - gjort. Mål uppnått!

Fixa anlagsprov i viltspår med båda hundarna - gjort, med beröm. Mål uppnått!

Sätta ihop och träna in en freestylerutin, bara på skoj - gjort. Mål uppnått!

Fortsätta ha kul ihop med mina hundar - GJORT! MÅL UPPNÅTT!

Känns bra att faktiskt att uppnått samtliga mål!

Så här summerar jag året som gått:

Januari

Båda hundarna gick sina anlagsprov i viltspår, båda hundarna godkända.

Första 2013-tävlingen i rally, och Mårrans första tävling på ganska många år...Och hon var fantastisk!

Februari

Jag samlar ihop alla mina apporteringstips i hopp om att knäcka Valle-koden. Koden förblir intakt, men inläggen är bra!

Jag börjar träna specialsök med Valle. Det faller vi för pladask båda två :)

Freestyleprogrammet påbörjas.

Mars

Vi debuterade tvåan på Malmö Int. Rekord i lägsta poäng, men vi var glada ändå!

Första träffen i elitsatsningen med Maria Brandel, som sammanlagt var fyra träffar under året.

April

Ny start i tvåan, denna gången med riktigt dålig känsla.Tvivlar på om Valle någonsin kommer att gilla att tävla.

Jag börjar på allvar drömma om att en liten Tuxling ska få flytta in hos mig, tjatkampanjen startar.

Canis - möte/kurs med BAT och NLP-tema, mycket givande på många sätt - inte minst för att det är så kul att träffas!

Kurs för Jenny Wibäck med många bra tankar och ideer som följt mig under året.

Maj
Mera specialsök! Vi går kurs för Jessica Alenius, och lär oss lite mer "på riktigt".

Jag får godkänt hemifrån att skaffa valp!

Valle gör sitt MH, jag passar på att prata med min nya uppfödare.

Fler rallytävlingar - inga fantastiska resultat men klart godkänt och glada hundar.

Midori föds!

Och båda hundarna tävlar lydnad, poängmässigt inga höjdare, men bra känsla.

Juni

Kurs i fritt följ för Petra Lindström, som gav fler bra övningar som följt med i träningen. Valle skötte sig dessutom ovanligt bra!

Båda hundarna tävlar igen, och båda hundarna gör bra ifrån sig - men inga poäng som räcker till uppflytt.

Jag träffar Midori för första gången :)

Juli

Valles freestyleprogram är klart och visas upp för träningskompisar, för att sedan läggas på hyllan tills vidare.

Midori flyttar hem till oss - och inget blir sig någonsin likt igen! Hela juli handlar bara om valp...

Jag utmanar mig själv och håller en endagskurs om att fotografera hundar. Roligt!

Jag och Midori är med på radio Kristianstad

Augusti

Valle går årets sista Lk2, med het godkänt resultat och årets första platsliggning med 10 på! :)

Båda hundarna debuterar fortsättningsklass rally

Vi träffar Prinsessans äldre brorsa, och matte Magdalena från Polen - en förebild!

Midori tränar för Maria B

Vi går valpkurs på Rplus hundskola

September

Midori blir äldre, vi startar onlinekurs för Silvia Trkman

Både de vuxna hundarna gör BPH

Oktober

Sista Maria-träffen...saknad!

Midori jobbar med De Valpätande Fasanerna från Helvetet

Och hamnar på akuten efter att ha satt skosnören i halsen. Det gick bra, som tur var!

November

Midori ställs ut på Malmö Valp, med blandad kritik och en andraplacering

Vi går kurs för Heidi Billkvam, och lägger ytterligare verktyg i boxen (som har fått många bra verktyg under året!)

December

Valle blir bortlottad på årets sista tävling, men Mårran gör en bra debut i avancerad klass.

Midori avslutar Silvias valpkurs och startar direkt en onlinekurs i tävlingslydnad för Anna Larsson

Och jag börjar på allvar fundera över ett upplägg som minimerar risken för framtida ljud i träningen

Det var det, liksom. No more, no less! Ett bra år med toppar och dalar men övervägande toppar, och jag känner på mig att 2014 blir ÄNNU BÄTTRE! Nu rockar vi vidare, jag och dogsen, mot nya äventyr!

Prinsessan har kommit ett steg längre ifrån "valp" och närmare "unghund" - hon har avslutat sin sista valpkurs!

Vi har gått två valpkurser: en " vanlig" för Rplus hundskola i Malmö, och en online för Silvia Trkman. Båda har varit suveräna och mycket givande, på olika sätt, och båda rekommenderas varmt. IRL-kursen var mer inriktad på "basic stuff", Silviakursen har däremot varit en blandning av olika trix och färdigheter för tävlingshund i freestyle/lydnad/agility. Fyraochenhalv månader har vi tränat och filmat, och här är resultatet!

Examensfilmen har också blivit ett litet minne av hennes första månader - att spara och titta på allteftersom åren går.

Första steget in i unghundsvärlden blir så klart en ny online-kurs, denna gången för Anna Larsson på 3vallare - inriktning tävlingslydnad!

Alla mina träningsfilmer ligger på min youtubekanal för den som är nyfiken...En fantastisk minnesbank för mig - ocensurerat från dåliga pass, fantastiska pass, pass från olika kurser, tävlingar, och pass bara på skoj.

Idag är mitt inlägg om 101 apporteringstips med i Elsa och Lenas julkalender, och det kändes läge att göra en Valle-uppdatering. Han har ju fått stå tillbaka lite här på bloggen - en viss liten Prinsessa har solat sig i strålkastarglansen istället.

Min VillerValle fyller tre år idag. Tre år! Min minivalp! Min knäppkelpie som gillar att sitta på alla han gillar (inklusive Mårrans huvud), leker i timtal med Midan (Valle växer aldrig upp), och fortfarande ger mig värsta känslomässiga bergochdalbanan i träningen.

Valle är...som Valle är. Fantastisk. Underbar. Oerhört tillgiven och kelig. Enkel i vardagen - är med överallt. Stundtals BRILJANT i träningen! Otroligt intelligent, ordklok, har lätt för större koncept, fantastisk nos, ÄLSKAR shaping med en passion, och vill allra helst sova ovanpå mig (eller husse).

Dessa är de sidorna hos honom som jag väljer att fokusera på och utveckla.

En av de bästa sidorna med att Midan är lika mycket träningsnarkoman som jag - sex månader gammal och tar ALDRIG slut - är att Valle blir "fri" att träna enbart när han vill. Han får tom tjata lite! Vi har låtit lydnaden vila ett tag, och bara gjort roliga på skoj-grejer: specialsök, rallylydnad, trixträning. De lilla vi gjort i momenten har varit i samma anda - inget allvar. Det passar honom perfekt!

Han har varit konsekvent bra på rallytävlingarna under hösten - en enda tävling på 85 poäng, annars har han legat över 95. De där sista poängen vete 17 om vi någonsin når, men "bra" är bra nog!

Och apporteringen? Den följer samma mönster - då och då är den 10-mässig. 12-mässig! Och då och då är den icke-existerande...Jag lever på när det går bra och accepterar att han är som han är!

En vän till mig sa en gång "Man får inte den hund man förtjänar, man får den hund man behöver för att utvecklas vidare".

Min Valle blir (nog - aldrig säga aldrig) inte en SM-hund. Kommer vi upp i elit blir jag lycklig, men det är verkligen ett dröm-mål. MEN. Han lär mig mer om livet, mig själv, och universum i stort än någon annan! Det är hans uppgift.

Klickerträning kan upplevas som väldigt svårt och avskräckande när man läser om det (beroende på vilken bok/artikel så klart), eftersom det ofta används en hel del nya termer. Varför envisas vi som håller på med klickerträning ändå med att fortsätta använda dessa orden? Därför att de (oftast) har en exakt betydelse, som gör att alla som kan termerna faktiskt förstår exakt vad någon annan pratar om.

Exempel: Ordet "korrigering" betyder bevisligen väldigt många olika saker, beroende på vem man pratar med (gå in på vilket hundforum som helst så är det uppenbart). Termen "positivt straff" har däremot en väldigt exakt betydelse: positivt betyder att något LÄGGS TILL (har inget att göra med trevligt/otrevligt). Att ett beteende blir straffat innebär att vi får MINDRE av beteendet. Det är enkelt och precist: om beteendet leder till att något läggs till, och vi kan se att beteendet över tid minskar, då rör det sig om ett positivt straff.

Att prata om korrigering med någon kan alltså vara väldigt luddigt - ofta missförstånd. Att däremot prata om positivt straff med någon (som har lärt sig berydelsen av termen) är väldigt exakt - inga missförstånd.

Det var inte just denna termen jag tänkte skriva om, läs mer om beteenden och hur de påverkas av sina konsekvenser här. Eller här. Eller titta här! (Inte 100% korrekt i sina termer, men man fattar!)

Det jag stöter på lite då och då som gnager lite på min Besserwissernerv är att det verkar ha blivit ett likhetstecken mellan "operant träning" och "klickerträning". Egentligen mellan "operant träning" och "shaping". Man pratar om att hunden är mer eller mindre operant, beroende på hur mycket initiativ den tar.

I´m sorry - det är inkorrekt!

Operanta beteenden är VILJESTYRDA beteenden. Hunden VÄLJER att göra något. Så långt så bra, det stämmer utmärkt att både klickerträning och shaping är operant inlärning - hunden väljer att testa olika saker - vi väljer att klicka och belöna.

MEN. Det är inte ENBART klickerträning/shaping som är operant träning! Även om hunden väljer att vara passiv så är den lika operant. Även om jag tränar med signaler som hunden lyder så är den lika operant. Även om jag tränar min hund uteslutande med straff så är träningen lika operant!

Operant träning handlar om att hundens beteende styrs av vilka konsekvenser de tidigare haft. Hunden väljer att utföra beteendet om den tror att det kan löna sig (antingen genom att den får något trevligt eller att den kommer undan något otrevligt). Den kan också välja att låta bli beteendet om den har dåliga erfarenheter av vad som händer efteråt (den råkar ut för något otrevligt, eller blir av med något trevligt). Den kan också välja att testa något helt annat om beteendet aldrig lönar sig.

De beteenden som INTE är operanta STYRS INTE MED VILJAN - vi kallar de reflexer - och de påverkas genom klassisk betingning, eller associationsinlärning med ett enklare ord. Läs mer om det här.

Reflexer påverkas INTE av sina konsekvenser, utan utlöses när något speciellt händer (någon slår med en hammare på rätt ställe på knät = benet far ut).

Slutsats:

* ALL träning där hunden väljer att utföra, eller inte utföra, beteenden beroende på vad de tidigare fått för konsekvenser är operant träning.

* En hund kan vara mer eller mindre aktiv, den kan testa mer eller mindre på egen hand, men det innebär inte att den är mer eller mindre operant - den gör fortfarande det den tror lönar sig mest!

* Klickerträning och shaping är operant träning, men operant träning är mycket, mycket, MYCKET mer än klickerträning och shaping!

OK. Min inre Besserwisser har tystnat. Ett tag...;)

För tre veckor sedan var jag och Midan (och Valle) på kurs för Heidi Billkvam. En helgs inspiration, hjälp, och trevlig samvaro med hundnördar - och sen då? Hur mycket ligger kvar i huvudet och smyger sig in i träningen efter en helgkurs?

Så här såg det ut då:

Förra gången jag var på kurs för Heidi var för två år sedan, men Valle. Det vi tog med oss då var framför allt tre saker: belöningssystemet, bygga värde i tystnaden, och att vila i halterna.

Påfyllningen som jag fick från denna helgen var dels lite påbyggnad på de tre sakerna, och dels lite nya tankar. Så tre veckor efter är detta det jag tänker på (för det mesta):

* Bygg förväntan! Hund med hög förväntan på matte har ingen anledning att nosa runt.

* Belöna bra attityd och bra försök - hunden ska ha BRA självförtroende och känna att den "kan allt". Detaljerna trixar vi med efterhand, engagemanget är viktigare.

* Tillåt hunden att göra fel och låt den självmant "hitta tillbaka" om den hamnar i det som Heidi kallar "Limboland", alltså det där tillståndet där hunden har avvikit från uppgiften och liksom inte hittar tillbaka. På mitt eget språk vill jag att hundens default alltid ska vara "kontakt med matte", istället för "hitta egna förstärkare".

* Tyst och stilla förare betyder "bra, fortsätt". Förare som går ur position betyder "vi gör om".

* Undvik felsignaler om hunden testar men gör fel för att den inte riktigt kan, kör hellre liten belöning för bra försök - stor belöning för korrekt utfört.

* 3-4 klick + belöning i position (tillåter att man kan fortsätta övningen) följs av en FULL FEST.

* Vila i stadgan. Motverkar att man får ljud och andra förväntansproblem. I praktiken: alltid STILLA ca 4 sek INNAN klick eller full fest. Gäller halter, ställanden, lägganden, sättanden, komma in med apporten, etc.

* Vi har inte tränat rutan sedan vi var där, men jag gillar Heidis sätt att träna in rutan! Som ett flödesschema för hunden:

Hunden springer mot rutan. Är leksaken där? Ja: ta leksaken. Nej: spring till punkten, stanna på stannasignal. Kastar matte leksak? Ja: ta leksaken. Nej: stå kvar, vänta på liggsignal. Osv...

* Försök i mesta möjliga mån att belöna med samma föremål som hunden har hämtat. Minimera tanken att släppa/byta hos hunden = minimera risk för tugg och för tidigt släppande.

Det vi däremot har tränat är att kunna komma tillbaka med leksak! Upptäckte ganska snabbt att det hängde ihop med förväntan på en belöningssignal, och att det gällde i samtliga situationer där hon springer från mig, från under promenad till att runda ett föremål. Träning: Shejpa att hon KOMMER MOT MIG SJÄLVMANT innan belöningssignal, och INGEN typ av förstärkning om hon stannar - bara vänta ut att hon rör sig. Ingen hund är stilla i evighet. Under promenader såväl som i träningen. Med eller utan leksak.

Belöningen för väl utfört arbete kom idag, Prinsessan kom med leksaken samtliga gånger utan tvekan :)

Här är vår variant på FULL FEST (och ska jag vara Heidi-petig så klickar jag för tidigt - vila i stadgan - och belönar jag med full fest bör jag belöna med mig själv FÖRST och allting annat EFTER EN STUND.)

Här följer mina Heidi-anteckningar:

Inlärning rutan:
Prio ett: hitta rutan! Motivation och förståelse.
Punkt mellan bakre konerna motverkar för tidigt stopp.
Två metoder: musmatta eller leksak.
Leksak (stor!): stor, tydlig hjälp. Börja med leksak för stor motivation. Kanske gå över till musmatta sedan.
1 fem meter ifrån rutan. Spring in till punkten, kasta leksaken upp i luften, lägg leksaken, stampa på punkten, gå tillbaka. Medhjälpare släpper hunden. In i rutan och belöna. Upprepa 2ggr.
Tredje gången fejka leksaken, stanna hunden i rutan, kasta leksak över hundens huvud. Upprepa 2 ggr.
Lägg leksaken, ta med hunden bort långt, släpp.
Kör i två veckor.
Sedan förpreparera rutan, ta in hunden, fråga var är rutan? Lär hunden att det betyder leta efter rutan. Följ upp med samma. Öka avståndet till första skicket.
Lär hunden att om inte leksaken är där så ska de stå stilla och vänta på leksaken.
Öka avstånd på första skicket var är rutan.
Skicka till tom ruta.
Om dåligt tempo: fundera över varför? Osäkerhet, dålig förväntan? Och skicka inte alltför många gånger. Första skicket räknas på tävling!
Om target välj ngt som inte kan apporteras! Visa target så att hunden slipper leta - bygg muskelminne!
Driv först precision sedan.
Efterhand när hunden kan rutan, träna att kunna dirigera rätt (säkra upp!). Noga med att hunden inte kommer in till mig, stoppa och visa/hjälp rätt.
Vila i stadgan i rutan innan belöningen kommer.
På träning: passera punkten, även om hunden kommer förbi rutan. Undvik att hunden stannar själv!

Vittring:
Koppla på nosen! Kasta kotte i skogen, minisök.
Start med en pinne. Skapa intresse, låt ngn hålla hunden, spring ut, visa pinnen, göm i löv, låtsasmarkera på andra löv (apdans), släpp hunden. Ge den tid. Mycket tid. Kan använda leksak eller annat. Hur länge beror på hund.
Nästa: hel hög med pinnar. Stå två meter ifrån. Gå ut, visa pinne, göm i löven bredvid högen. Ingen dans. Släpp hunden. Information om hur synpåverkad hunden är. Helt ok att kolla av högen och sedan välja att söka. Om väldigt påverkad starta längre ifrån högen.
Nästa: ställ upp framför högen, göm bakom, apdans. Hunden måste passera högen. Göm i alla vinklar från högen.
Nästa:  närmare högen. Högen platt.
Nästa: gör ett o eller u av högen, göm i mitten, apdans bakom. Ge hunden tid! Öka avståndet skicket.
Nästa: sprid ut högen. Göm på olika platser. Låt hunden ta lång tid på sig.
Nästa: tre rader med fem pinnar, synlig pinne. Stanna träningsmässigt på detta steget.
När jag kan gå rätt ut på näst sista steget utan mellansteg så är den redo.
Växla mellan korta och långa sök.
Om hunden kommer med fel: låt inte hunden komma in, möt den och ta pinnen.

Så har vi testat på utställning, prinsessan och jag. Jag tror att bådas intryck kan summeras med "shit, vad mycket folk!" Typ överallt. Och hundar. Prinsessan bars mestadels runt i gångarna för att slippa känna sig trängd, och vi hade vårat läger i den lugnaste hörnan. Jag är verkligen glad att hon är burtränad, guld att hon hade sin "trygga plats" med sig att vila i.

Vi var på plats tre timmar innan vår tur, när jag nu fick tillgång till extrem mässmiljö ville jag utnyttja den till max, ge henne gott om tid att vänja sig gradvis, och bygga bra associationer (ett halvt kilo kycklinglever hjälpte på den fronten). Min mamma var med som sällskap och springschas, och Midan fullkomligt älskar henne, ytterligare en stor hjälp för att göra upplevelsen så trevlig som möjligt!
Fler saker jag har lärt mig idag:
Funktionärer i träningsringarna är guld värda! 15 minuters noggrann genomgång fick vi, och en massa tips på vägen. Tack!
Ställa hund kan man göra i vilka kläder som helst, det är hunden som bedöms, men det är fullt tillåtet att ha både kjol och klackar. Det har jag inte varje dag, så det anammades så klart!
Man håller (det mycket tunna) utställningskopplet i VÄNSTER hand. Och hunden ska helst titta rakt fram när den springer. What?
Handtarget och omvänt lockande får till ett snyggt utställnings-stå på nolltid.
Man bör träna tandvisning med andra personer än sig själv. Man bör också undvika att veterinär tittar hunden i munnen tre dagar innan start, hunden kan då vara mindre benägen att uppskatta att domare gör detsamma.
Jag känner MASSOR av folk! Och jag blir lika glad varje gång någon säger hej!

Själva ringrundan gick utmärkt, med en glad Prinsessa som gick fint fot och stod stilla. Jag däremot hade noll koll och ställde mig fel, gick åt fel håll, och tappade kopplet...
Kritik: "feminint och välformat huvud, väl burna öron, klen underkäke. Utmärkt hals, tillfredsställande förbröst, bra bröstkorg, står något fransyskt. Något lång länd, bra vinklad bak, fallande kors.Tillfredssällande steg från sidan, något lös fram."
En andraplacering! Bara två startande, men ändå ;-)

Bilden är tagen av en fotovän, Rei Trulsson, och olovandes stulen (förlåt) eftersom den är så typisk Midori, med blicken och småleendet...

...och för min del behöver det aldrig bli fler!
I tisdags hade jag dogsen med på skolan som vanligt. De bor i ett eget rum på nedanvåningen, jag jobbar på ovanvåningen. Vi var ute på lunchpromenad som vanligt, jag lämnade över mina älsklingar i några elevers ömma vård, fixade käk, åt och jobbade samtidigt (det är så man hinner med 45 minuters promenad på lunchen).
Plötsligt ringer en kollega nerifrån djurrummet. "Midori har satt i halsen, kom genast!"

Midan hade försökt kräkas flera gånger, dreglade, var väldigt matt och vägrade låta mig undersöka hennes hals. Upp med hunden, in i bilen, iväg! På vägen ringde jag och aviserade att vi var på väg och att jag misstänkte att hon satt i halsen. Samtidigt hörde jag konstiga ljud från buren, och körde så fort jag vågade.
Äntligen framme! Och hon levde! I buren såg jag också boven i dramat - ca 40 cm nyss uppkräkt skosnöre, med lite löv på som krydda.
Vi möttes av en sköterska och fick direkt träffa veterinär, suverän service. Undersökning av svalg och matstrupe, inga skador. Röntgen av magen för att vara på den säkra sidan avslöjade en uppäten sten, men inga mer snören. Tack och lov! Snören i tarmarna är livsfarligt.

På en timme från att jag åkte tills att jag kom tillbaka (snabbaste veterinörbesöket ever) fick jag på nytt insikt om hur triviala träningsproblem är jämfört med det som verkligen betyder något, hundens välmående och hälsa! Nyttigt att tänka på ibland, och vara tacksam över att ens hund är frisk och glad! Resten är ju faktiskt bara glasyr på kakan...