Efter en liten dipp för några dagar sedan med återkomst av "stå längst ut i kopplet och segdra" kryddat med gnäll-gnäll-YL så verkasr vi ha landat i någon sorts samförstånd gällande koppelgående. Hon har dragit ner på tempot, och skickar numera en blick mot mig med jämna mellanrum, och intresserar sig litegrann för att nosa på marken istället för att bara springa på framåt. Det verkar som att stressnivån har sänkts betydligt, och hon verkar mer harmonisk. Svåraste sträckan är sista biten fram till släpp-platsen, men det är ju inte så konstigt...det är ju KUL att springa!

Efterhand har jag tagit bort belöningar hos mig mer och mer, och belöningen numera är att få fortsätta framåt. Att dra i kopplet=stopp och slackt koppel=fortsätt är en "standardmetod" som jag kört på mina andra hundar, men när Mi och jag startade verkade hon helt enkelt inte mottaglig. Jag tror att de många godisbelöningarna har dels sänkt stressnivån och dels "öppnat upp" för fler tankar än "FRAMÅT TILL VARJE PRIS!".

De senaste dagarna har hon 9 ggr av 10 direkt gett efter när hon känner att kopplet tar slut, och anpassat sitt tempo efter mig (en stund, tills hon testar igen). Jag berömmer verbalt varje gång hon väljer rätt. Vill hon komma in så får hon en godisbit, de flesta gångerna väljer hon att fortsätta gå. Har hon istället börjat dra (det händer fortfarande, man vänder inte ett års dåliga vanor på en vecka), så står jag still, eller backar lite, eller vänder helt. Låser hon sig så får hon komma in och hämta godisbitar tills hon har låst upp sig igen - den träningen som vi startade med.

Igår testade vi i lite mer "skarpt läge", vi träffade en god vän och hennes flickor i Folkets Park i Malmö. Kort koppel, halsband, MASSOR av häftiga människor (barn) att titta på. Rör sig gör de också. Och låter!

Prinsessan skötte sig precis som en prinsessa ska göra. Anpassade sig till den nya längden på kopplet, tog mycket kontakt, och var härligt cool med barnen. 95% av tiden helt dragfritt. En liten hund att vara rktigt, riktigt stolt över!

Efter fem dagars träning har det hänt lite i Mis preferenshierarki (dvs hennes "vad vill jag helst göra" - lista).

Dagens promenad var lite senare än vanligt eftersom någon började skälla vid kl 2 inatt, drog igång de andra hundarna, och blev förvisad ner till soffan ihop med sin matte. Jag var alltså lite tröttare än vanligt, och tog latvägen med en stor tuggis för att hålla Hennes Nåd upptagen och sov lite längre än vanligt.

Senare promenad = mer uppdämd energi. Mer energi betyder vanligtvis mer dragande, mer springande, och mindre kontaktsökande. Men inte idag! Högst upp på Mis "att-göra"-lista stod - som vanligt - "att leka med Valle". Mycket tätt efter brukar hon välja "att leka själv", men idag hade det bytt plats med "att leka med matte" (som vanligtvis kommer bertydligt längre ner)!

Leka innefattar allt från faktisk lek till att utföra små uppgifter till att tigga och få mat på olika kreativa sätt. All interaktion med mig alltså.

Under de här fem dagarna har jag medvetet försökt skapa en "belöningszon" runt mig. Det har varit enkelt: ca en halvmeter runt mig är det superstor chans till massor av käk. Bakom, framför, vid sidan. Sök kontakt - få mat. Jag har växlat mellan att hon får jaga mat i min hand, söka en eller flera bitar i gräset, bli serverad med ett omvänt lockande innan, fånga bitarna i luften, eller bara få biten serverad rakt i munnen. Oftast flera klick och matbitar direkt efter varandra, för att öka värdet och hjärntvätta henne att finns det en så finns det fler - ingen ide att springa iväg alltså, utan kontakt är livet på en pinne. Jag har ibland lämnat henne i matsöket så att hon får söka upp mig på nytt, ibland fyllt på med mer mat, ibland gett en enkel uppgift för att förtjäna maten. Mycket nosduttar på min hand, dels för att hon tycker att det är kul och dels för att det är avslutningen på vår vardagsinkallning.

Jag har lagt på två nya detaljer från och med igår: Inkallning och ivägsändande.

Varje gång hon kommer mot mig, och det börjar bli en del gånger nu, passar jag på att kalla och avsluta med en handdutt. Jag har blandat in även tillfällen där hon är lätt fokuserad på något annat, men jag är 99% på att hon kommer. Men MEST när hon ändå är på väg. Jag vill vara så nära helt säker som möjligt.

När hon fått sin(a) belöning(ar) och tigger en bit till så har jag börjat blanda in att sända henne med ett "iväg!", så hon får springa lite. Det använder vi redan i träningen för att springa ärevarv (superbra belöning för en Kelpa med spring i benen), så hon har förståelse för kommandot. Springer hon själv säger jag inget. Väntar hon får hon kommandot. Ingen direkt belöning mer än att springa, och det gör hon ju i båda fallen. ÄNDÅ så har "be om lov"-kontakten ökat markant! Visst, mycket ligger i att jag belönar kontakt MASSOR, men en del ligger i att jag har "tagit kontroll" över ytterligare en belöning - att få springa. Hade jag dessutom haft koppel på så att det inte varit möjligt att springa på egen hand hade det varit ännu mer effektivt, men det funkar så här också. Coolt!

Idag var vår promenad till 90% ett samarbete, och 10% "vill själv". För en vecka sedan var siffrorna omvända. Vi har en bra bit kvar till slutmålet, men vi är på G!

Att veta vart jag vill gör det betydligt enklare att ta sig dit - att ha en bra målbild. Enkelt i tävlingslydnaden. Lite svårare i vardagen - vad är egentligen "att gå fint i kopplet"? Det beror på vem du frågar.

Mål:

Jag vill att Mi ska kunna gå två olika sorters promenader: flexikoppel (i marker där jag vill ge henne frihet men inte släppa lös) och vanligt koppel (överallt annars). Jag vill dessutom kunna ha henne strikt vid sidan eller lite friare, beroende på var vi är. På längre koppel får hon gå var hon vill runt mig, höger vänster framför bakom, på kortkoppel vill jag att hon är där jag "placerat" henne. Hon ska alltså kunna anpassa sin fart till min fart, och hålla sig inom kopplets längd. Sträckt koppel ska vara en signal att anpassa tempot.

De promenader vi går oftast är över fälten vid mitt hus, så det är där vi börjar.

Scenario: Två eller tre hundar, flexikoppel ca 50 meter förbi grannarna, släpper lös hundarna, fångar upp i koppel på tillbakavägen förbi grannarna. Det är ROLIGT att springa över fälten tycker Liten Brat-Prinsessa! Jag har iaf haft vett nog att sätta ord på den där högenergi snartsnartsnart-känslan, och kopplat ihop den med ett halsbandsgrepp - nyttigt att kunna plocka fram i träningen för bättre tryck utåt. I övrigt är de där 50 metrarna ett virrvarr av yl vif grinden, attackera Valle, sno ihop kopplena, och dra, DRA, DRA! På hemvägen springer hon före oss ca 20 meter, de andra hundarna stannar snällt och väntar på att bli uppkopplade men Liten Brat-Prinsessa behöver jag tjata på. Hon kommer...motvilligt. Efter en stund. Kompenserar för "slut på det roliga" genom att dra mig hem.

Vad är det man säger...gott om utrymme för förbättring!

Här är min vägbeskrivning fram till målet:

Förberedelser (mina uppgifter)

1. Ta med frukosten (första promenaden görs på fastande mage). Det ligger numera en belöningsväska i hallen. En påse frolic står bredvid, ifall det känns alldeles för jobbigt att gå två meter till fodersäcken och mäta upp hennes mat. Gör det ENKELT för matte att göra rätt.

2. Ta på halsbandet, inte lat-selen. Tvingar mig att träna eftersom jag avskyr när hon drar i halsband (skaderisk). Sparar dessutom selen till de tider som jag verkligen inte hinner träna.

3. Ha gott om tid. Jag har (halv)semester - idealiskt!

4. Förbered mig mentalt på att vara lugn, tålmodig, och envis. Och glad. Detta är koncentrationsträning för matte!

Träning (hennes uppgifter att utföra beteendet, min uppgift att markera och belöna rätt val)

1. Belöna sitt framför grinden flera gånger. Öppna grinden, sprid ut ett godissök. Villkor för att gå vidare = SÖK OCH ÄT GODIS! Supersvårt, hälsar Brat-Prinsessan som helst bara vill koppla på benen och bort hjärnan. Resultat efter tre dagar: mindre ljudande vid grinden. Något lugnare attacker på Valle. Spontankontakt innan jag öppnar grinden.

2. Belöna all kontakt, med godis eller uppgift som leder till godis. Belöna med flera klick efter varandra, så att det inte blir "äta och iväg". I nuläget tar hon inte lek som belöning i denna situationen, min ambition är att kunna lägga till lek ganska snart. Resultat efter tre dagar: mer kontakt, längre stunder. Obviously...

3. Flödesschema:

Sträckt koppel = stopp (INGEN belöning för att dra). Om hon direkt anpassar sin takt = klick och belöning. Om hon fortsätter dra = vänta på kontakt, belöna med uppgift handtarget (kom till mig och dutta), ingen godisbelöning.

Handtarget: om hon lämnar mig direkt efter duttandet = tillbaka till "sträckt koppel". Om hon söker kontakt = klick och belöning 2-3 ggr, fortsätt sedan gå.

Fortsätter gå: om hon håller kontakt = fortsätt belöna. Om hon söker position = utnyttja, säg positionsord och belöna.

Resultat efter tre dagar: mindre och mindre "väntetid" med sträckt koppel. Handtargeten blir starkare trots att den inte belönas direkt utan "bara" blir en start till antingen få gå framåt eller tigga godis genom kontakt. Intressant! Hon har flera gånger anpassat sitt tempo, och flera gånger saktat av när kopplet tagit emot. Ingen märkbar kedjebyggning "kom in när matte stannar och gå genast ut och dra igen", tvärt om.

4. Alla temposänkningar klickas och belönas. Jag klickar och belönar också för att gå i mitt tempo, någonstans runt mig. Gäller med och utan koppel.

5. Om hon zoomar förbi i 190 vänder resten av flocken och går på andra hållet. Hon zoomar i den nya riktningen - vi vänder igen. Tur att jag har två följsamma hundar...Hon kommer ikapp och tar kontakt = belöning, och vi fortsätter på "rätt" håll. Resultat efter tredagar: zoomandet nästan helt borta på tillbakavägen, slipper kalla in vid kopplande eftersom hon redan är hos mig. Fortfarande zoomande på utvägen, har låtit det vara i nuläget. Mycket energi ska ut någonstans! Plan framåt att sätta tydlig signal på när zoomning är önskvärt, använda den som belöning.

Så långt så bra! Vi är på G!

Alltså...träning av tricks och annan tävlingslydnad är roligt. Vardagslydnad är tråkigt. Gå fint i koppel (till skillnad från linförighet och fritt följ), inkallning (på promenaden till skillnad från på appellplan), kloklippning...det funkar ju!

Hjälpligt. Ibland. Eller typ inte alls med jämna mellanrum. Let´s face it: Prinsessan har blivit en äkta Brat!

Och vems fel är det? Vem är det som låter den lilla hunden dra mig fram tills hon kopplas loss (i sele, eftersom jag inte vill förstöra hennes hals)? Vem är det som kallar in slentrianmässigt och förlitar sig på att hon hänger på de andra två, och den enda "belöningen" är att hon kopplas upp och får ett "duktig hund"? Vem är det som kommer på en vecka för sent att nu MÅSTE klorna klippas? Guilty as charged. Och nej, det håller inte i längden.

För det som är ÄNNU tråkigare än att träna vardagslydnad är när vardagen blir full av problem.

Grejen är ju den att hon är superläraktig. Hon suger i sig information om vilket beteende som antagligen lönar sig suveränt mycket just nu. Hon vet direkt om jag är "av" eller "på". Hon kan se när jag tänker "klotång".

Och det hon mycket effektivt har lärt sig är att under våra vanliga promenader över fälten, då springer man hejvilt för då har matte lämnat hjärnan hemma. Att springa är FANTASTISKT! Alltså drar man som en idiot fram till den magiska punkten då man får loss kopplet, och sedan är det FULL FART RAKT FRAM i minst 200 meter. Därefter 180 grader runt, för att hämta Valle - fortfarande i toppspeed. Och sedan väntar ca 30 minuters total frihet, utan en tanke på var matte är eller om hon möjligtvis vill något.

Nu bor vi så till att detta inte är (har varit) ett stort problem. Problemet kommer om något oväntat inträffar, som att en granne dyker upp (inkallning icke existerande). Problemet blir också att det där liksom...smittar. Gå i koppel över vägen med husse har utvecklats till en tortyrliknande (för husse) dragkamp. Insikten om att världen innehåller MASSOR av kul grejer som inte är matte väcker funderingar om ifall kanske andra miljöer än just våra fält fungerar på samma sätt? För att inte tala om att jag tjatar sönder både inkallningsord och uppmärksamhetsord.

Tack och lov behöver det inte fortsätta vara så här för alltid! Jag kan ju faktiskt bestämma mig för att göra något åt det! Jag kan ju faktiskt börja TRÄNA!

Det är trots allt något som jag tycker är roligt, att träna hund. Jag lägger x antal timmar om dagen på just det - fundera över träning och genomföra träning av sagda Prinsessa/Brat. Och det jag tränar på blir ju faktiskt bättre. Snabbt! Läraktig var det.

Så härmed startar PROJEKT VARDAGSLYDNAD! För att hålla mig själv motiverad (och lite piskad) så kommer bloggen att bli min funderingsplats - planera, utvärdera, och filosofera fritt.

Att hänga ut sina misslyckanden offentligt är lite läskigt, men eftersom jag litar tillräckligt mycket på min egen förmåga att ro detta i land så känns det samtidigt utmanande. Jag har trots allt två hundar som går fint i koppel, och som kommer på inkallning (också när de ser en springande hare). Jag har genomfört kloklippningsexperiment tidigare, med resultatet att terriern hoppade av glädje när klotången dök upp. Jag FIXAR detta! Och med lite tur finns den någon som blir lite hjälpt och inspirerad i sin tur av att läsa om mina vedermödor.

Projektet delas upp i fyra delar:

GÅ I KOPPEL

FÖLJSAMHET UNDER PROMENAD

INKALLNING

KLOKLIPPNING/HANTERING

Fortsättning följer...

Vart tog den snälla söta valpen vägen? Ingen som vet...;)

Jag och Prinsessan börjar återhämta oss efter en fyradagars lydnadskurs för Siv Svendsen. Dvs JAG återhämtar mig. Mi var återhämtad minuten vi kom innanför dörren...älskade energiknippe!

Varje dag hade ett eget tema - grundträning, aktivitetsnivå, motivation, och tävlingsträning, och inleddes med en kort genomgång. Siv visade också en hel del film och en hel del live med sina härliga hundar, något som jag verkligen uppskattade! Att prata och beskriva är en sak - att se ger en helt annan inspiration och motivation att "så där vill jag också ha det"!

Tack vare korta och effektiva pass hann jag med inte mindre än fyra pass varje dag, och på 10 minuter hinner man få massor med information om man är lite genomtänkt och vet vad man vill visa och få hjälp med. Jag och Mi har hinnit med samtliga elitmoment - så långt vi har kommit så klart - utom gruppmomenten (där jag ändå har fått en hel del bra tips).

Jag är fantastiskt nöjd med min lilla Prinsessa, som har varit glad och engagerad näääästan hela tiden trots strålande sol och nära 30 graders värme i kombination med långa dagar! Hon har haft en glad and som publik. Hon har hälsat på en läskig krokodil, och en ännu läskigare platshäst. Hon har tränat allt ifrån vittring till ställande under gång. Hon har blivit applåderad, filmad, fotograferad, och med jämna mellanrum utstörd - och tagit allt med med ett glatt kelpiestuds och fortsatt träna. Varje morgon har hon varit före mig till bilen, lika lycklig över att få följa med som alltid. Min allra bästa träningskompis i vått och torrt!

Här är några av mina personliga "det här var suveränt!"-ögonblick:

Alla bilder tagna av Natasja Ravenklint

Dag 1:

Återigen vikten av att tänka efter före, och strukturera sin träning så att hunden har en möjlighet att lyckas! Svår miljö = börja ENKELT!

Lär hunden låsa blicken på godisbiten i omvänt lockande, använd som koncentrationsövning / för att få blicken låst framåt i sändanden / för att få en korrekt huvudställning i fjärren trots att jag är nära / etc.

Lär hunden att efter belöning direkt komma in i fotposition för fortsatt lek/godisbelöning/ny uppgift.

Dag 2:

Använd högenergiövningar för att bygga fokus - växla med "tråkigare" koncentrationsövningar.

Växla mellan vild lek - total stadga med omvänt lockande.

Bygg upp halsbandsgreppet! Ta i halsband = spänn musklerna, fokus fram, snart ska du springa järnet!

Dag 3:

Lägg ut random prylar på planen och använd som störning.

Ett mjukdjur i snöre blir en utmärkt "störningshund".

Ett longerspö kan användas för att fästa allt från korv till leksak i!

Dag 4:

Att träna ingångar ger resultat!

För vissa hundar (Mi) behöver "fele vara lite "dyra" (tex att få börja om rutan helt istället för att dirigeras om vid felaktigt stopp). För andra hundar (Valle) bör allt som är engagemang leda till en liten belöning, och fel hjälps rätt på enklast möjliga vis (tex fel skifte i z rättas direkt och belönas, istället för att göras om från början). Helt korrekt utförande blir julafton!

One-by-one kedjor ÄGER! One-by-one = kör igenom alla moment på enkel nivå så att hunden fixar första försöket. Belöna som planerat och gå vidare till nästa moment utan "stopp". Endast ett försök på varje moment. Grymt för att träna momentrutiner, bygga självförtroende, och träna föraren!

Och mitt ALLRA bästa minne är när jag skickar Mi på en vittring med kraftig sidvind, 20 pinnar som två andra personer tagit på, från fem meters avstånd = högre aktivitetsnivå än normalt, och hon galopperar fram, slår på nosen, söker av alla pinarna från höger till vänster (utan provsmakning), och utan tvekan plockar min pinne!

Jag har numera en överenskommelse med min träningskompis Emelie, eftersom vi båda har byggt upp en stark ångest inför momentet platsliggning: är vi på tävling så ska det läggas. Punkt.

Det är SÅ LÄTT att tänka "äh, jag skippar platsen. Vi tar det nästa tävling." - och så släpper obehaget och jag har just lagt ytterligare en tegelsten på min mur av platsliggningsfobi. Effektivt sätt att dels bygga upp ytterligare obehagskänslor (för det känns ju inte bättre nästa gång!) och dels träna mig själv i ett undvikande beteende som INTE ger mig några långsiktiga vinster. Nog med det nu.

Så igårkväll när jag stod på lottningen och mådde lite lätt illa inför tanken att min ömtåliga lilla Prinsessa skulle ligga plats, 10 METER FRÅN MIG, MED FRÄMMANDE HUNDAR SOM JAG INTE KÄNNER, så kopplade jag bort den hysteriskt skrikande delen av min hjärna och bara gjorde det.

Mi har inga större problem med platsliggning utom att det är tråkigt, inga som helst önskningar att gå till andra hundar, och är en ytterst mjuk och trevlig liten tik så risken att hon skulle bli attackerad är löjligt liten. Hon la sig på anvisad plats (trots att det hade regnat), tittade sig omkring litegrann, vek in ena tassen efter en stund för att bli lite bekväm, och låg stilla medans mitt hjärta gjorde volter i bröstet och jag påminde mig själv om att andas och med tankeöverföring berättade för Mi hur duktig hon var. Jag kunde inte ens räkna sekunder som jag brukar, eller sjunga inuti huvudet, jag bara väntade. Efter ca en minut började min kropp fatta att jag inte skulle dö och började bromsa lite på adrenalintillförseln.

Samtliga hundar i min grupp var lugna, trygga, och helt stilla - jag kunde inte önskat mig en bättre upplevelse för oss båda. Och jag var SÅ STOLT efteråt!!! Vi klarade det! JAG klarade det!

Med startnummer två hann jag värma lite, titta på första start var de olika momenten skulle vara (min första uppgift till mig själv), och lyfta kontakten några snäpp. Den "riktiga" uppvärmningen hade vi gjort innan lottningen, jag vill i nuläget låta henne i lugn och ro leka och träna minipass så nära ringen som möjligt - görs enklast innan tävlingen börjat så vi inte stör någon.

Vår tur! Böjde mig under ringbandet, samlade ihop henne med en halt (min andra uppgift till mig själv), och ingång till anvisad plats med en MYCKET kontaktsökande hund som småstudsade framför mig :) Bra känsla!

Tandvisning: Tyckte att domaren var lite läskig, reste sig, backade lite, och försökte sedan krypa upp i hans kna (och lyckades). Träna vidare med olika personer - tror att det kan varit en effekt att en massa vetbesök och ögondroppar på sistone.

Linförigheten var minst sagt växlande. När hon går bra så går hon BRA! När hon tappar - då är det tur att jag har koppel...Jag tar med mig fina starter, en bra heltom vändning (som vi har extratränat i veckan), fin språngmarsch utan skutt, och en bra avslutande halt. Att träna: Uthållighet!!! Nosfläckar. Markeringar i gräset. Nyregnad plan. Publik.

Genomgående var mina tävlingsmässiga belöningar uppskattade och förflyttningarna mellan momenten mycket bra! Också något som vi har lagt extra krut på - kul att det satt :)

Läggande: Bra framföring, suveränt läggande. Låg uppmärksam och fin utan att snusa eller äta blommor också när jag gick tillbaka...fram tills jag var tre meter ifrån, då hon reste sig och kom mot mig. Jasåatteh...Att träna: Lååååånga sträckor innan jag vänder, låååånga återgångar.

Inkallning: Här missade jag i min momentrutin, jag kom ihåg att springa till punkt men glömde vänstersväng för att påminna om ingång. Nåväl. Hon satt kvar när jag vände upp (yes! Träningen har gett resultat!) men reste sig för att tjuvstarta - kom på sig att jag inte gett signal och stod stilla. Övriga inkallningen helt OK, inte så snabb och distinkt som jag önskar men jämnt tempo och bra ingång. Att träna: inkallning i kedja på nya platser! Fartövningar. Sitta lång stund innan inkallningen.

Ställande: Bra framföring, bra ställande, men kom efter mig - osäkerhet. Att träna: ställande efter inkallning i nya miljöer, där jag går låååång sträcka från henne.

Apportering: Missade min momentrutin (igen!), och höll apporten för högt upp. Detta är ett moment som inte sitter klockrent med våra egna apporter än, så det blev minst sagt ett blääääh...Nostarget, tveksamt grippande, balansering på undertänderna med lågt huvud, jag lyckades fånga apporten på väg ut ur munnen. Att träna: Gripande. Andras apporter. Apportering sent i en kedja. Öka aktivitetsnivån innan momentet. "Tjuvstarter".

Hoppet: Nu kom jag äntligen ihåg mina uppgifter igen! Ställde upp, gick över, HON SATT KVAR! Som vi har tränat! Bra hopp, börjar sikta på ingången, klick-klick-klick...kamera utanför ringen fångade hennes uppmärksamhet och hon frös i steget...Att träna: STÖRNINGAR! Hopp nära publik. Hopp sent i kedja. Jag skyller INTE på fotografen - hon var helt enkelt inte genomtränad för situationen och det ligger på mig och inte på störningen!

Jag gick ut från ringen med blandade känslor - övertygad om att vi nollat ett antal moment, men supernöjd över hennes attityd och samarbetsvilja! Känslan denna tävlingen var klart den bästa hittills, hon höll ihop, klarade att fokusera hela programmet (med några småtapp), och missarna var betydligt mindre än de var i liknande situation för en månad sedan. Det går FRAMÅT!!!

Vi snackade lite skit med några vänner, och sedan hämtade jag ut mitt protkoll - och blev mäkta förvånad över att vi faktiskt fått helt OK poäng! Ibland får man oförtjänt betalt, tacka och ta emot :)

Efter en veckas ögondroppar har Mi varit på återbesök hos veterinären, nu hos en ögonspecialist. Blodbristningarna är borta, pigg och glad har hon varit hela tiden, en massa undersökningar blev det, återigen fick hon massor av beröm för hur lätthanterad och glad hon är, och ögonspecialisten pratade med henne på mjuuk danska och konstaterade irriterat att hon inte har något svar. Där finns inget fel på hunden.

Jag är nöjd - allt är kollat, allt är tiptop. Antagligen får jag aldrig reda på orsaken till hennes prickiga öga, för antagligen händer det aldrig igen.

Älskade Prinsessan är också nöjd - jag tog med mig fyra av mina elever som ett studiebesök (det är svåååårt att få till studiebesök på djursjukhusen!), och det råkar vara fyra av hennes favoritmänniskor. Hon har mest kelat och busat...

På vägen hem inhandlade jag utrustning för att börja förverkliga projekt "Lazy Ass Dogtraining", vi får se vart det leder! Kul har vi på vägen iallafall :)

Värsta agenthunden..."My name is Dori. Mi Dori!"

Jag har precis anmält till fyra dagars föreläsning för Susan Friedman i september. Ämne: beteendevetenskap.

På anmälningsformuläret finns denna bilden som har satt igång mina små grå idag:

Jag blir mer och mer medveten om vikten av A:et i ABC. Gör rätt beteende enkelt att välja för hunden!

För mig betyder det att jag måste tänka igenom lite olika saker innan jag börjar träna (och under tiden):

* Vad är rätt beteende?

* Hur kan jag styra miljön för att göra det enkelt för hunden att välja just det beteendet?

* Hur kan jag hålla fokus på hunden från start till slut - en ren loop?

* I vilka situationer kan jag fånga beteendet spontant?

* Vilken ska signalen vara?

* Hur ska jag belöna för att främja rätt beteende och aktivitetsnivå?

* Behöver jag hjälpa min hund, hur gör jag det på ett effektivt sätt, och har jag en plan om jag vill ta bort hjälpen efterhand?

* Vad gör jag om det blir fel?

Och så den punkt som blir tydligare och tydligare för mig hur viktig den är:

* När bör jag träna?

Det känns som något så självklart att jag känner mig lite korkad som inte har verkligen funderat över det innan. Naturligtvis bör jag träna när min hund också vill träna! Finessen är ju att vi ska vilja samma sak, inte att min hund gör något för att den "måste". Alltså: hur kan jag göra det enkelt för min hund att vilja välja träning när jag vill träna?

Jag kan:

* Välja att träna när hon är pigg/uttråkad/hungrig (i soffan framför TV:n är ett bra träningstillfälle!)

* Acceptera att hon är värmepåverkad och träna tidig morgon eller på kvällen

* Låta henne ta initiativet till träning

* Bygga in att min tävlingshållning = STOR chans till belöning = signal för att träna

* Tänka genom min träning INNAN jag startar, så jag vet vad vi ska göra

* Ha hennes fokus INNAN vi startar, och stoppa INNAN hon tappar

* Bjuda på pauser med jämna mellanrum - "vill du gå och nosa? Varsågod!"

* Och LÅTA BLI att träna om inte hon också vill. Visst kan jag peppa och få henne att lyda min vilja - men det vill jag helst undvika. Som sagt - båda ska vilja samma sak!

Sedan är naturligtvis C - vilka konsekvenser rätt beteende leder till - det som upprätthåller och ökar beteendet. Skapar bra känsla, rätt förväntan, en tydlig målbild, etc. Dessutom är ju C för ett beteende A för nästa...

Hundträning är komplext och spännande! Eller rättare sagt: INLÄRNING är komplext och spännande! Att jag sedan använder det för att träna mina hundar är bara för att det är det (just nu) roligaste användningsområdet. :)