Efter en liten dipp för några dagar sedan med återkomst av "stå längst ut i kopplet och segdra" kryddat med gnäll-gnäll-YL så verkasr vi ha landat i någon sorts samförstånd gällande koppelgående. Hon har dragit ner på tempot, och skickar numera en blick mot mig med jämna mellanrum, och intresserar sig litegrann för att nosa på marken istället för att bara springa på framåt. Det verkar som att stressnivån har sänkts betydligt, och hon verkar mer harmonisk. Svåraste sträckan är sista biten fram till släpp-platsen, men det är ju inte så konstigt...det är ju KUL att springa!

Efterhand har jag tagit bort belöningar hos mig mer och mer, och belöningen numera är att få fortsätta framåt. Att dra i kopplet=stopp och slackt koppel=fortsätt är en "standardmetod" som jag kört på mina andra hundar, men när Mi och jag startade verkade hon helt enkelt inte mottaglig. Jag tror att de många godisbelöningarna har dels sänkt stressnivån och dels "öppnat upp" för fler tankar än "FRAMÅT TILL VARJE PRIS!".

De senaste dagarna har hon 9 ggr av 10 direkt gett efter när hon känner att kopplet tar slut, och anpassat sitt tempo efter mig (en stund, tills hon testar igen). Jag berömmer verbalt varje gång hon väljer rätt. Vill hon komma in så får hon en godisbit, de flesta gångerna väljer hon att fortsätta gå. Har hon istället börjat dra (det händer fortfarande, man vänder inte ett års dåliga vanor på en vecka), så står jag still, eller backar lite, eller vänder helt. Låser hon sig så får hon komma in och hämta godisbitar tills hon har låst upp sig igen - den träningen som vi startade med.

Igår testade vi i lite mer "skarpt läge", vi träffade en god vän och hennes flickor i Folkets Park i Malmö. Kort koppel, halsband, MASSOR av häftiga människor (barn) att titta på. Rör sig gör de också. Och låter!

Prinsessan skötte sig precis som en prinsessa ska göra. Anpassade sig till den nya längden på kopplet, tog mycket kontakt, och var härligt cool med barnen. 95% av tiden helt dragfritt. En liten hund att vara rktigt, riktigt stolt över!